Till minne av Jake Burton Carpenter

Burton-grundaren Jake Burton Carpenter avled stilla den 20 november 2019 till följd av komplikationer från en återkommande cancer. Han var vår grundare, snowboardsjälen och den person som gav oss den sport som vi alla älskar så mycket.

Några månader tidigare hade Jake börjat sammanställa en tidslinje för de viktigaste händelserna i sitt liv med sina egna ord. Vi vill delar dessa här.

JAKE BURTON: PERSONLIG TIDSLINJE

29 APRIL 1954

Föddes i New York i delstaten New York och var yngst av fyra syskon.

1960-talet

VINTERN 1961

Åkte skidor för första gången med min familj på Bromley Mountain i Vermont och blev helt tagen av snön och bergen.

17 FEBRUARI 1967

Min äldre bror korpral George Whitney Carpenter dog då han tjänstgjorde i marinkåren i Vietnam. Han dekorerades med medaljen Silver Star och medaljen Purple Heart.

HÖSTEN 1968

Gick på Brooks School i North Andover, Massachusetts. Detta är samma skola som min bror gick på (skolans ordförande/lagkapten/superstar) och som min pappa gick på. Blev relegerad av ”Prune” (samma rektor som min pappa och bror) efter två år. Jag var den ökända ”underpresteraren” och lustigkurren. Jag tog LSD tillsammans med mina vänner och var uppe hela natten ungefär två gånger i veckan.

DECEMBER 1968

Bönade och bad om en surfingbräda i julklapp men fick ett skrivbord istället. Jag köpte en Snurfer för 10 USD och tillbringade mycket tid i den lokala kälkbacken på Long Island tillsammans med mina vänner.

1970-talet

HÖSTEN 1970

Började på Marvelwood School (kallades även ”andra chans-internatskolan”) som låg i Cornwall, Connecticut på den tiden. Detta var tidpunkten i mitt liv då jag ändrade mitt beteende och förvandlades till en fulländad högpresterare. Jag jobbade häcken av mig. Jag gick med i skidlaget. Mina minnen kretsar kring fysiska aktiviteter som att gå upp på berget Mohawk Mountain, snurfa runt på campus eller bara spela fotboll eller basket.

21 SEPTEMBER 1971

Min mamma Katherine ”Kitty” Carpenter dog (leukemi) av ett brustet hjärta efter att ha förlorat sin son. Jag var 17 år och helt förkrossad. Hon var den som försvarade mig mot min pappa (som aldrig slog mig men jag levde aldrig upp till hans förväntningar). Min pappa blev sedan den bästa ensamstående pappan någonsin efter det att min mamma gått bort.

JUNI 1972

Tog examen från Marvelwood som toppstudent i min klass. Under min sista termin på gymnasiet flyttade jag tillbaka till New York för att påbörja ett självständigt studieprogram (på projektet Head Start) och startade ett trädgårdsanläggningsföretag vid sidan om. Den totala investeringen i mitt trädgårdsanläggningsföretag var en gammal herrgårdsvagn, två krattor och några löv- och sopsäckar.

HÖSTEN 1972

Jag började på college på University of Colorado Boulder. Där fanns 30 000 studenter och jag kände inte någon. Jag gjorde ett test för universitetets skidåkningsteam (de regerande NCAA-mästarna i skidåkning), men jag lyckades inte komma med i laget som till stor del bestod av européer. Jag petades av Bill Marolt som gick vidare och blev min ärkefiende inom FIS. Jag stämde honom (en av två personer som jag stämt någonsin i mitt liv) på uppdrag av snowboardåkare som eftersträvade ett rättvist OS-kvalificeringssystem (utan input från skidåkarna) och jag vann (vilket var välförtjänt). Detta var början på slutet på min karriär som skidåkare.

VÅREN 1973

Lämnade University of Colorado för att jag kände mig ensam och ledsen och åkte tillbaka österut. Jag försökte mig på en karriär som tränare inom ridsporten med fullblodshingstar i New York, men jag slutade efter att ha sett en häst som fick elchocker testiklarna innan ett lopp. Jag hade ju börjat där eftersom jag älskade djur.

HÖSTEN 1973

Skrev in mig på kvällskurser på New York University (NYU). Jag gick på NYU i fyra år och blev lagkapten för NYU:s simlag.

JUNI 1977

Jag tog examen från New York University och jobbade på ett litet investmentbolag på Manhattan. Företaget ägdes av en vän till min syster, Victor Niederhoffer.

DECEMBER 1977

Jag jobbade 12–14 timmar om dagen och jag tyckte inte om det. Jag kände på mig (innerst inne) att surfing på snö skulle kunna bli en sport. Så jag sa upp mig från mitt jobb i New York, flyttade till Londonderry, Vermont och startade ”Burton Boards” i en lada intill ett hus där jag bodde och jobbade som fastighetsskötare och där jag tog hand om två hästar. På kvällen jobbade jag som bartender på Birkenhaus Inn. På dagarna tillverkade jag hemmagjorda prototyper av snowboards och testade dem i backarna i södra Vermont.

1978

Jag gjorde prototyper utifrån möbeltillverkningstekniker (ångböjd trämassa), båttillverkning (glasfiberhacka) och surfbrädstillverkning i Peter Mels pappas (John Mel) fabriker, Freeline Design. De gjorde surfbrädor på dagarna och jag flyttade in och gjorde snowboards på kvällarna. John Mel blev en god vän som inte bara lät mig använda fabriken varje kväll, utan han stöttade mig också.

JANUARI 1979

Jag vann den ”öppna” delen i den nationella snurfing-tävlingen i Muskegon, Michigan. Prissumman var 300 USD.

1980 -talet

1981

Jag flyttade fabriken från Londonderry, Vermont till Manchester, Vermont där jag köpte mitt första hus med en lada. Jag hade fabriken i ladan, butiken i vardagsrummet, lagret i källaren och kontoret i sovrummet. Telefonen ringde dygnet runt med frågor gällande katalogen.

1 Januari 1982

Jag träffade min blivande fru Donna på The Mill Tavern i Londonderry, Vermont precis efter midnatt på nyårsafton (1981/1982). Donna gick på Columbia University i NYC, men hon kom till Vermont på helgerna. Vi umgicks och hon hjälpte mig i fabriken.

21 MAJ 1983

Under ett kraftigt skyfall vid 29 års ålder gifte jag mig med 19-åriga Donna Gaston. Bröllopsceremonin hölls i Donnas föräldrars hem i Greenwich, Connecticut med endast 12 personer närvarande under ceremonin. Under mottagningen hade vi däremot 400 gäster. Vädermässigt hade vi regn, åska och blixtar. Känslomässigt mådde jag dåligt. Upplevelser från mitt förflutna kom upp till ytan. Vi fick för oss att det var ett misstag och att vi borde lämna tillbaka bröllopspresenterna. Men det var självklart inget misstag.

VINTERN 1983

Jag tog en tur med Strattons skidpatrull för att se om jag kunde övertala dem att tillåta snowboardåkare åka med i sittliften. Som tur var var det en fin dag och jag och mitt team fick det att se ut som om vi kunde hantera brädorna. Efter det blev Stratton Mountain det första anläggningen som tillät snowboardåkare i skidliften.

VINTERN 1984

Jag följde med min frus familj på en skidresa till Österrike. När de åkte skidor åkte jag snowboard tillsammans med dem. Jag tillbringade en stor dela av mina kvällar med att besöka skidfabriker och jag försökte hitta någon som kunde gå med på att tillverka snowboards med stålkanter. Fabrikerna nobbade mig tills jag kom till Keil Ski. Herr Keil och jag kom omedelbart överens och började tillverka de första snowboardbrädorna med skidkonstruktion, stålkanter, en bas av P-Tex etc.

1985

Donna och jag flyttade till Europa och skapade Burtons europeiska bas i Innsbruck, Österrike. Innan flytten gick jag en intensiv språkkurs på Middlebury College i Vermont under sex veckor för att lära mig tyska. Vi bodde i ett hus i Igls (nära Innsbruck). Huset var vårt kontor. I garaget monterade jag mina brädor konstruerade som skidor och som formats av Keil för den europeiska marknaden. Jag fokuserade på produkt och tillverkning (på tyska med Herr Keil). Donna fokuserade på att bygga ett Europeiskt distributionsnätverk.

MARS 1985

Vi frågade Hermann Kapferer i Innsbruck, Österrike om han kunde hjälpa oss att hitta ett kontor och en monteringsanläggning med plats för en butik för Burtons europeiska verksamhet. Detta var början på Burton Europe.

12 NOVEMBER 1989

Vårt första barn, George Burton Carpenter föddes i Rutland, Vermont. (Lycka till med att hitta en narkosläkare på jaktsäsongens första dag i Vermont).

1990-talet

1992

Jag flyttade Burtons fabrik och huvudkontor från södra Vermont till norra Vermont (Burlington). Vi hade då lite drygt 100 anställda.

18 AUGUSTI 1993

Vår andra son, Taylor Gaston Burton Carpenter föddes i Burlington, Vermont.

VINTERN 1993

Jag lärde George åka skidor när han var 3 år. Jag höll på att ta livet av oss båda när vi höll på. Det var den sista gången jag åkte skidor.

24 JANUARI 1994

Jag bröt benet när en skidåkare körde in i mig när jag åkte ett kvällsåk i Stowe, Vermont. Läkaren sa att det såg ut som om Reggie Jackson hade slagit mitt ben med ett basebollträ.

24 JULY 1996

Våt tredje son, Timi Eaton Burton Carpenter föddes.

13 JANUARI 1997
Sports Illustrated intervjuade mig för en artikel som de kallade ‘Chairman of the Board Jake Burton Took a Childhood Toy & Launched an International Craze’.

1998

Jag var med i en reklam för American Express..

1999

Började åka 100 dagar om året.

2000-2009

FEBRUARI 2002

Jag lärde Katie Couric (programledaren för the Today Show) att åka snowboard på nationell TV under de Olympiska spelen Salt Lake City. Och jag var på plats när Burton-åkarna Ross Powers & Kelly Clark vann guld i halfpipe-events under de Olympiska spelen.

20 JANUARI 2003

Craig Kelly dog i närheten av Revelstoke, British Columbia, Kanada i en lavin som drog med 8 personer och där 6 andra personer dog. Alla inom sporten och inom industrin sörjde honom.

23 FEBURARI 2003

Burton-teamets åkare Jeffrey Anderson dog i en olycka när han på skämt åkte ner för ett trappräcke i Nagano, Japan.

JULI 2003

Lämnade USA för en 10 månader lång resa tillsammans med familjen för att följa vintern jorden runt och för att verkligen göra en djupdykning i vår verksamhet i södra Hemi, Asien och överallt i Europa. Första stoppet var Quito, Ecuador. Vi åkte snowboard och surfade på sex kontinenter. Detta var ett av de bästa åren i vårt liv.

APRIL 2004

Under den sista delen av vår 10 månader långa resa deltog jag i snowboard-eventet Arctic Challenge i Tromsö i Norge. Vi tog en 6 timmar lång båttur till Lofoten. Där surfade jag tillsammans med Terje på morgonen, sedan gick vi upp för berget och åkte snowboard ner samma eftermiddag i Stamsund, Norge. Det var första gången jag surfade och åkte snowboard på samma dag.

FEBRUARI 2006

Åkte till de Olympiska spelen i Turin i Italien för att se Burton-åkarna Shaun White och Hannah Teter vinna guld i halfpipe i kläder som Burton designat exklusivt för USA:s olympiska snowboardteam.

MARS 2006

Reste tillsammans med George, Terje, Dave Downing & DCP till Kaukasusbergen i Ryssland för att fota. Vi hade hela tiden beväpnade livvakter med oss och vi släpptes av från en enorm militärhelikopter på en suspekt snömassa på toppen av ett berg. Terje pekade ut en perfekt väg som George och jag kunde ta och allt gick bra hela vägen ner.

14 FEBRUARI 2007

Bodde på Stone Hut i Stowe då det på alla hjärtans dag snöade i mängder och vi fick 1,2 meter snö i Stowe i Vermont.

26 MARS 2009

Jag meddelade företaget att på grund av den svåra globala ekonomiska situationen behövde vi sänka lönerna på alla nivåer och reducera procentandelen nordamerikanska medarbetare.

31 DECEMBER 2009

Burtons snowboardåkare och olympiska hopp Kevin Pearce råkade ut för en livshotande hjärnskada när han tränade för de olympiska spelen i Vancouver.

2010-2019

19 JANUARI 2010

Danny Davis skadades i en olycka och missade de olympiska spelen.

FEBRUARI 2010

Åkte till de olympiska spelen i Vancouver där Burton-åkaren Shaun White vann sin andra Olympiska guldmedalj i halfpipe.

16 MARS 2010

Jag skickade det här mejlet till företaget: ”Det är med sorg i hjärtat som jag måste meddela att vi kommer att flytta vår produktionsanläggning (BMC/Burton Manufacturing Center) i South Burlington, Vermont till en ny och helt och hållet FoU-fokuserad prototypanläggning i vår byggnad intill huvudkvarteret. Som ett resultat av detta kommer vi att upphöra med tillverkningen av brädor i Vermont. På grund av denna produktionsomstrukturering kommer vi att förlora 43 av organisationens mest lojala och produktiva medarbetare”. Medierapportering från AP här.

3 MAJ 2010

Informerade företaget om att den dåvarande verkställande direktören Laurent Potdevin lämnar och jag tog tillbaka rollen som VD.

12 JANUARI 2011

Min pappa, Edward ”Tim” Carpenter dog 91 år gammal..

13 JANUARI 2011

Jag tillägnade Craig’s, en ny toppmodern prototypanläggning intill Burtons huvudkvarter till Craig Kellys minne. Den finns fortfarande.

29 APRIL 2011

Jag meddelade företaget att jag skulle operera min hjärtklaff på kliniken Mayo. Det var ett medicinskt tillstånd som kallas mitralventil prolaps och som jag haft sedan födseln.

21 SEPTEMBER 2011

Jag skickade ett mejl till företaget om att jag hade både goda och dåliga nyheter. ”Den dåliga nyheten är att jag har cancer. Den goda nyheten är att den är så botlig som den kan vara. Det jag har heter Seminoma, vilket också kallas testikelcancer (tänk Lance Armstrong).”

14 DECEMBER 2011

Jag träffade Kevin Pearce efter hans firande då han hade åkt snowboard för första gången efter sin hjärnskada. Jag genomgick då cellgiftsbehandlingen för min testikelcancer.

21 JANUARI 2012

Jag skickade ett mejl till företaget och meddelade att min cancer var borta.

27 SEPTEMBER 2012

Donna och jag blev de första snowboardåkarna att komma med i Vermonts skid- och snowboardmuseum (VSSM) Hall of Fame.

13 NOVEMBER 2012

Jag skapade min första egensignerade snowboard: ”The Stone Hut” med design från ett av Jimi Hendrix album.

3 DECEMBER 2013

Åkte till New York för att visa upp de Burton-designade kläderna till 2014 års Olympiska snowboardteam.

9 FEBRUARI 2014

Slopestyle gjorde sin debut i de Olympiska spelen i Sotji i Ryssland och jag var där för att gratulera Burton-åkaren Enni Rukajärvi till hennes silvermedalj och Mark McMorris till hans bronsmedalj.

13 FEBRUARI 2014

Ytterligare en Olympisk halfpipetävling genomfördes och jag var där när Burton-åkarna Ayumu Hirano (silver), Taku Hiraoka (brons) and Kelly Clark (brons) tog medaljer.

9 MAJ 2014

George, min äldsta son tog examen från University of Colorado i Boulder.

14 MAJ 2014

Jag blev igen Burtons styrelseordförande då den tidigare operativa chefen Mike Rees tog över rollen som VD.

11 DECEMBER 2014

Jag meddelande företaget om mitt hälsotillstånd gällande mitt knä. I mejlet skrev jag: ”Eftersom jag har varit öppen när det gäller personliga hälsoproblem och eftersom jag inte har lust att besvara samma fråga flera gånger, vill jag nu tala om för er att jag har ett problem med mitt knä. Jag har försökt med en artroskopisk behandling för att komma tillrätta med problemet men det hjälpte inte. Jag behöver därför få ett partiellt knäimplantat. Lyckligtvis får jag behålla alla mina ligament samt mitt- och medialfacken i knät. Men tyvärr betyder det här slutet på min snowboardsäsong på det norra halvklotet.”

JANUARI 2015

Jag besökte Burtons kontor i Peking och Korea. Här är en video från en intervju med Bloomberg.

5 MARS 2015

Bara tre veckor efter att ha fått ett fullständigt knäimplantat åkte jag snowboard för första gången med mitt ”nya knä” tillsammans med George, Kevin Pearce och min kirurg Bryan Huber.

12 MARS 2015

Jag togs in på Copley hospital i Vermont för de första tecknen på Miller Fishers syndrom, en mycket ovanlig typ av Guillain-Barrés syndrom. Jag blev sedan förflyttad till Dartmouth-Hitchcock Medical Center i New Hampshire. Läkarna meddelande att jag inom tre dagar inte skulle kunna svälja, andas eller öppna ögonen. Enligt Donna blev jag intuberad (andnings- och svalgrör) på söndagen den 15 mars. Förlamningen spred sig under de första två och en halv veckorna och var sedan stabil (nästan helt förlamad) under ytterligare två och en halv veckor och sedan fick jag sakta tillbaka min muskelstyrka. Total blev det cirka 8 veckors förlamning hela tiden kopplad till en maskin som skötte andningen. Det tog totalt 10–11 veckor innan jag helt kunde andas på egen hand utan maskinen. Jag var inlagd på intensiven under hela min tid sjukhuset Dartmouth Hitchcock.

27 MARS 2015

Jag blev en av pristagarna till utmärkelsen Disruptive Innovation under filmfestivalen i Tribeca. Jag låg då på intensiven i Dartmouth.

22 APRIL 2015

Jag flyttades till Spaulding Rehabilitation Center i Boston för att fortsätta att återhämta mig från Miller Fishers syndrom och börjar med att lära mig enkla saker som att äta med bestick.

APRIL 2015

En av Burtons egna fotografer bestämde sig för att spontant samla ihop alla medarbetare utanför Craig’s och ta en gruppbild som en ”krya på dig-önskan” till mig. Alla höll upp sitt långfinger vilket har blivit en symbol för kärlek i vår familj och i vårt företag. De förstorade fotot till jättestor affischstorlek och vi hängde det ovanför min sjukhussäng så jag kunde se det. Bildtexten löd: ”We Fucking Love You Jake”. Sedan gjorde alla andra kontor runt om i världen ett liknande gruppfoto.

6 JUNI 2015

Jag bad om och tilläts sedan lämna Spaulding tillsammans med mina tre barn, vänner, en huvudsjuksköterska och en andningsterapeut för att se Belmont Stakes där amerikanska Pharoah vann den första Triple Crown sedan 1978. Jag satsade på 3 spel och vann dem alla och drog in 5 000 USD som jag gav till sjuksköterskorna när jag lämnade anläggningen.

15 JUNI 2015

Jag kom till Stowe första gången efter det att jag diagnostiserats med Miller Fishers syndrom.

JULI 2015

Jag besökte Burtons huvudkontor första gången efter det att jag fått Miller Fishers syndrom.

19 AUGUSTI 2015

Min matsond togs bort.

DECEMBER 2015

Jag åkte snowboard igen första gången efter Miller Fisher.

28 DECEMBER 2015

New York Times journalist John Branch var den första som talade med mig om Miller Fisher. Hans artikel publicerades den 28 december 2015.

FEBRUARI 2016

Jake utser Donna till Burtons nya VD..

DECEMBER 2016

Jag jobbade tillsammans med konstnären Jeff Koons på en egensignerad bräda. Alla intäkter gick till Chill. New York Times förstasida här.

MARS 2017

Vår nära vän och Burton-åkare Mark McMorris råkade ut för en snowboardolycka som nästan kostade honom livet i den kanadensiska vildmarken. Jag besökte honom den veckan. Mark hade besökt mig flera gånger när jag låg på sjukhuset med Miller Fishers syndrom.

DECEMBER 2017

Åkte till New York för att visa upp 2018 års olympiska kläder.

FEBRUARI 2018

Åkte till Sydkorea till de Olympiska vinterspelen och såg Burton-åkarna Red Gerard, Anna Gasser, Chloe Kim och Shaun White som alla tog guldmedalj.

22 AUGUSTI 2018

Vår nära vän och läkare Bryan Huber diagnostiserades med leukemi. Jag kallade honom ”Dr. Sexy”. Det var Bryan som utförde min knäoperation 2015 och han var vid min sida när jag hade Miller Fishers syndrom.

DECEMBER 2018

Lanserade min egen kollektion som jag kallade Mine77.

JANUARI 2019

Donna och jag flyttade till Zürich, Schweiz under ett år för komma bort från all uppståndelse i USA, hjälpa till att stödja den europeiska marknaden och åka skidor i Alperna.

10 NOVEMBER 2019*

Jake skickade detta mejl till sina Burton-anställda: ”Ni kommer inte att tro att det är sant men cancern har kommit tillbaka. Det är samma tumör som första gången. Vi blev helt enkelt inte av med hela tumören. En liten bit satt kvar i mina lymfknutor och den vaknade till liv.

Oddsen är på min sida men det kommer helt klart bli en tuff kamp.

Även om jag fruktar det jag står inför är det lättare att ta itu med det när jag vet att jag har en familj som kommer att fortsätta.

Jag känner det samma för mitt företag, mina vänner och min sport. Jag kommer tillbaka, men vad som än händer så vilar allt i goda händer, vilket är en underbar känsla när jag nu går in i denna ovisshetens tid.”

21 NOVEMBER 2019*

John Lacy, Burtons vice VD, skickade detta mejl till Burtons anställda: ”Det är med sorg i hjärtat som jag måste meddela er att Jake gick bort lugnt och stilla igår kväll omgiven av familj och nära och kära som ett resultat av komplikationer från cancern som kommit tillbaka. Han var vår grundare, snowboardsjälen och den person som gav oss den sport som vi alla älskar så mycket.

Allt hände mycket plötsligt och det är en enorm förlust för hans familj, hans vänner och er alla. Låt oss skicka all vår kärlek och positiva energi till Donna, George, Taylor, Timi och hela familjen.”

* Burton-teamet har bidragit med dessa extra uppdateringar.